Konsten att kunna kritisera utan att verka vara avundsjuk
Det är sannerligen en konst att kunna ge folk negativ kritik för deras egna (i många fall) klantiga och oerhört dumdristiga handlingar. Är man känd så har väl det sina för och nackdelar? Kan man inte ta den negativa kritiken kanske man bör tänka över sin situation lite. Den negativa kritiken, med pseudonym avundsjuka uppkommer ofta när nån snuskigt rik och i de flestas ögon bortskämd person yttrar sina åsikter i skriftligt format om dagens kap och dagens lunchställe.
När den här personen glatt berättar om sin översvallande budget och fullkomligt basunerar ut priset på sina nya skor så höjs naturligtvis en del ögonbryn. Den stereotypa braten(Låt oss kalla dem det) har allt som oftast en hel liten skara av försvarsadvokater , även kallade groupies. Dessa tar naturligtvis skribenten i försvar och skyddar mot allt vad kritik heter. Och eftersom det nu handlar om personer med mycket pengar, är försvaret så klart: Du talar illa om braten, du är avundsjuk!
Är det så? Måste man vara avundsjuk för att ge någon negativ kritik? Är man offentlig är man ett offer för allas ögon. Och om man lever i en värld där inga dumheter existerar är man ganska naiv. Den så kallade Avundsjukan grundas alltså i att skribenten har mycket pengar, en pappa som inte sparar på krediterna. Kontokortet har , trots timmar av shopping varje dag, aldrig varit tomt. Personen går ut och in genom svindyra märkesaffärer varje dag och kommer hem, sätter sig vid datorn för att beskriva dagens kap för sina trogna bloggläsare. Dock nämns det aldrig något om det sociala livet utöver kändisskapet. Aldrig nämns vännerna och aldrig nämns familjen. Är det här verkligen äkta lycka , något att vara avundsjuk på?
Är världen verkligen så här ytlig? För om jag publicerade en bild på uteliggaren på stationen och någon slängde in en negativt klingande kommentar, skulle det också tyda på avundsjuka? För vem säger att denna man, fattig som han är, inte är den lyckligaste människan på jorden?
Visst, de flesta hade förmodligen inte tackat nej till ett par tusen extra i månaden, det hade inte varit fel för mig heller. Men det är ett annat kapitel. För mig kan lycka inte köpas. Till viss del kan den väl det, men äkta lycka, den jag har i min omgivning , i mina vänner, den kan inte köpas för några pengar. Och jag skulle aldrig vilja byta ut det här mot att ha obegränsad budget och att kunna hänga på Stureplan 24/7 .
När den här personen glatt berättar om sin översvallande budget och fullkomligt basunerar ut priset på sina nya skor så höjs naturligtvis en del ögonbryn. Den stereotypa braten(Låt oss kalla dem det) har allt som oftast en hel liten skara av försvarsadvokater , även kallade groupies. Dessa tar naturligtvis skribenten i försvar och skyddar mot allt vad kritik heter. Och eftersom det nu handlar om personer med mycket pengar, är försvaret så klart: Du talar illa om braten, du är avundsjuk!
Är det så? Måste man vara avundsjuk för att ge någon negativ kritik? Är man offentlig är man ett offer för allas ögon. Och om man lever i en värld där inga dumheter existerar är man ganska naiv. Den så kallade Avundsjukan grundas alltså i att skribenten har mycket pengar, en pappa som inte sparar på krediterna. Kontokortet har , trots timmar av shopping varje dag, aldrig varit tomt. Personen går ut och in genom svindyra märkesaffärer varje dag och kommer hem, sätter sig vid datorn för att beskriva dagens kap för sina trogna bloggläsare. Dock nämns det aldrig något om det sociala livet utöver kändisskapet. Aldrig nämns vännerna och aldrig nämns familjen. Är det här verkligen äkta lycka , något att vara avundsjuk på?
Är världen verkligen så här ytlig? För om jag publicerade en bild på uteliggaren på stationen och någon slängde in en negativt klingande kommentar, skulle det också tyda på avundsjuka? För vem säger att denna man, fattig som han är, inte är den lyckligaste människan på jorden?
Visst, de flesta hade förmodligen inte tackat nej till ett par tusen extra i månaden, det hade inte varit fel för mig heller. Men det är ett annat kapitel. För mig kan lycka inte köpas. Till viss del kan den väl det, men äkta lycka, den jag har i min omgivning , i mina vänner, den kan inte köpas för några pengar. Och jag skulle aldrig vilja byta ut det här mot att ha obegränsad budget och att kunna hänga på Stureplan 24/7 .
Kommentarer
Trackback
